Cykelbloggaren Cycleville STHML har gjort en ambitiös intervju med Catharina Elmsäter-Svärd, infrastrukturminister i Sverige. Hur ser hon på cykling? Vilka är problemen för cyklister idag? Och bilens ställning i dagens samhälle, hur tänker hon där?
Klas Elm, ordförande i Svensk Cykling, kommenterar infrastrukturministerns svar:
Politik är att vilja. Vilja förändra och våga prioritera. Och kan man få alla att tro att det för evigt går att prioritera upp, utan att behöva prioritera ner något annat, är det enkelt.
Att Catharina Elmsäter-Svärd enligt intervjun inte från politiskt håll vill ge cykling någon prioritet, rimmar illa med ambitionerna regeringen angav i sin egen proposition. Svensk Cyklings undersökningar har ju också visat att ökad cykling är något som företrädare för alla politiska partier säger sig vilja ha. Det är ingen partipolitisk fråga längre.
Vill man att cyklandet ska öka – och alla argument och all forskning visar att det är mycket lönsamt för samhället – så måste man också vara beredd att satsa pengar, engagemang och våga prioritera. Dessutom är det, som ministern själv säger, förhållandevis billigt. Och att försöka lägga ut dimridåer över det faktum att Sverige satsar minst pengar på cykling i Skandinavien är svagt.
De svar infrastrukturministern ger, enligt artikeln, är oroväckande. Direktiven till cykelutredaren är att han ska lägga fram förslag som underlättar ökad cykling. Förhoppningarna kring utredningen är stora. Om arbetet kommer att förminskas till att lägga fram gulliga förslag för att minska irritation i trafiken, blir besvikelsen stor.
Även i fråga om 2+1-vägarna är ministerns svar vaga enligt artikeln. ”Det kanske inte är så himla kul att cykla på i synnerhet de enfiliga avsnitten med lastbilar som kör om”. Frågan är väl snarare hur regeringen kan låta Trafikverket bygga vägar som helt går emot deras egna riktlinjer. Ingen kan väl på allvar tror att det inte finns regler och normer för hur bilvägar och cykelvägar ska utformas?! Att bygga vägar där utrymmet är hälften av Trafikverkets egna regler och därmed livsfarliga för cyklister – och utan att bygga parallell infrastruktur – är knappast en fråga om hur ”kul” det är!
Och slutligen kräver jag inte att ansvariga politiker själva ägnar sig åt den verksamhet de är satta att sköta. Jag kräver inte att hälsoministern är läkare eller att försvarsministern är attackdykare. Det viktiga är arbetet som politiker och de beslut som fattas. Men vad ska man säga när Catharina Elmsäter-Svärd på frågan om hon själv cyklar svarar: ”…men min chaufför brukar cykla från Norsborg…”
