Att cykla är liv och rörelse och att tvingas bromsa in eller stanna är därför tråkigt. Min vanligaste orsak till stopp är rödljus. På min cykelväg från Hammarbyhöjden i södra Stockholm till jobbet på Östermalm i norra innerstaden passerar jag 22 st trafikljus och även om alla inte är röda varje gång blir det många stopp på varje tur. Det värsta är att stoppen många gånger är helt onödiga eftersom ingen trafik korsar. Dessutom, som cyklist måste jag ofta trycka på en knapp eller vänta på att en bil kommer och aktiverar avkännarna i gatan för att få grönt ljus.
I Stockholm stad finns det idag ca 524 st trafiksignalanläggningar (en anläggning motsvarar t.ex. alla trafiksignaler i en korsning) som kostar 12-15 miljoner kr i drift och underhåll varje år. Man kan fråga sig vad man som cyklist och skattebetalare får för pengarna?
Varför använder man överhuvudtaget dyra trafikljus när det finns högerregeln och zebralagen? Eller planskilda korsningar? Ofta får man höra att det handlar om att förbättra framkomligheten. Men tyvärr bidrar trafikljusen istället till cykelträngsel genom att de långa rödperioderna stoppar upp mängder av cyklister vid trafikljusen. När det sen blir grönt brister fördämningen och alla måste trängas på de smala cykelbanorna samtidigt istället för att man cyklar i ett jämnt flöde.
Nej, tyvärr kan de kulörta lyktorna på stolparna inte skapa framkomlighet från tomma intet men de är bra instrument för att omfördela tid och framkomlighet från en trafikantgrupp till en annan. Tidsmässigt är trafiksignalerna ett nollsummespel där Trafikant B:s tidsvinst är trafikant C:s tidsförlust. Principerna för omfördelningen är också väldigt primitiva, störst går först. Sitter jag i en bil så är jag alltid prioriterad.
Två andra uttryck för denna primitiva prioritering är de tryckknappar som finns för gående och cyklister men inte för bilburna och de ”gröna vågorna” som i stort sett bara finns för motorfordon och som kräver en hastighet som få cyklister klarar att hålla. Bilisterna hinner passera men när cyklisterna kommer fram slår ljuset om och blir rött. Att hela tiden stanna och stoppa är mer ansträngande för en cyklist än en bilist.
Signalsystemet i staden är konstruerat för att bara gynna motortrafik och för att trycka in fler bullrande och motorfordon i staden. Signalerna missgynnar cykling och bidrar till att förstöra stadens kvaliteter och är ett utslag av endimensionell och förlegad syn på stadsgatan som en transportled för motorfordon.
Därför borde varje befintlig trafiksignals funktion ifrågasättas: bidrar den till en bättre stad? Ökar den cyklister och fotgängares framkomlighet? Är svaret nej så kan signalen plockas ned och ersättas med en hastighetssäkrad överfart. Konsekvensen blir då en rejäl besparing i stadens driftskostnader samt en framkomligare och mer cykelvänlig stad.
Läs också:
1. Why Bicyclists Hate Stop Signs, Joel Fajans & Melanie Curry, Access nr 18, 2001
2. Cykeltrafik och trafiksignaler, Stockholms Gatu- och fastighetskontor publikation 2004:13.
3. Cykelframkomlighet i Stockholm, Trafikkontoret i Stockholm 2010.
Erik Stigell, doktorand vid Gymnastik- och idrottshögskolan med fysiskt aktiv arbetspendling med cykel och till fots som specialområde.
(Foto, trafikljus: http://www.flickr.com/photos/ahnmyrrh/)
