Omarbetad debattartikel av Klas Elm, ordförande Svensk Cykling, och Erik Sandblom, cykelbloggare:
Sverige är ett väldigt säkert land att cykla i. Men det finns ett land som är ännu säkrare, och det är Nederländerna. Paradoxalt nog är inte säkerheten högsta prioritet i Nederländerna. Istället drar man nytta av sambandet mellan ökad cykling och ökad säkerhet. Nederländerna har mest cykling i västvärlden.
Ju fler som cyklar, desto lägre blir olycksfrekvensen. Det visar forskning om fenomenet ”safety in numbers”. I Odense i Danmark har man satsat hårt på cykling. På fem år ökade cyklingen med 20 procent, samtidigt som antalet olyckor minskade med 20 procent. Samma fenomen har observerats i Portland och New York i USA.
Antalet cyklister som skadar sig allvarligt i trafiken sjunker kraftigt i Sverige. Statistiken talar sitt tydliga språk: 302 cyklister skadade sig allvarligt i trafiken under förra året. 1990 låg den siffran på 772. Minskningen är alltså mer än 60 procent.
Endast tre län visar på fler svårt skadade cyklister 2009 jämfört med 1990. Stockholm är ett av dessa län, med noteringen 68 svårt skadade cyklister i trafiken 2009, knappt 10 procent fler än året 1990. Till detta ska dock noteras att antalet cyklister ökat med över 80 procent samma period. Andelen svårt skadade i relation till antalet cyklister är alltså relativt sett en stor minskning – safety in numbers.
Förra året omkom 20 cyklister i trafiken, vilket kan jämföras med 68 1990. En minskning på drygt 70 procent. De flesta omkomna cyklister dör alltjämt i kollision med motorfordon, men när det gäller skadade cyklister är singelolyckor vanligast. Den tyngsta faktorn i dessa skadefall är enligt forskningsinstitutet VTI brister i underlaget och dålig drift av cykelvägarna. Is, snö, lösgrus, sprickor i asfalten, kanter och fasta föremål som lyktstolpar på cykelbanorna anges som vanliga orsaker till singelolyckor.
Alla vet att cykling är hälsosamt, och forskning från Danmark och Nederländerna visar att hälsoeffekten är mycket större än skaderisken. Cyklister lever längre helt enkelt. Termen ”oskyddad trafikant”, som svenska myndigheter fortfarande använder, är därför lite missvisande. Det bästa sättet att skydda sig är att cykla eller gå mer – cyklister lever ju längre!
I dag görs tio procent av alla korta resor i Sverige på cykel. Om andelen cyklister skulle öka från 10 procent till 15 procent, skulle drygt 1 200 människor räddas från en för tidig död. Det är 3 gånger fler än de som årligen dör i trafiken och 60 gånger fler än dödade cyklister. Matematiken är enkel men bygger på avancerade studier och forskning, bland annat från Danmark.
Det behövs ett helhetsperspektiv i trafikpolitiken. Idag har vi nollvisionen som ensidigt riktar in sig på skadade och omkomna i trafiken. Miljarder satsas på att bygga förlåtande vägar för bilismen. Smulorna som blir över satsas på cykling. Varför så ensidigt fokusera på nollvisionen när ökad cykling kan rädda många fler liv? Den svenska regeringen lyfte i våras fram behovet av ett tydligt folkhälsoperspektiv i de transportpolitiska målen. Tyvärr riskerar detta att stanna vid fina ord. Lovvärda ambitioner ekar tomt om de inte följs av resurser och konkreta beslut.
Det vore intressant att höra Infrastrukturministern förklara hur regeringen tänker när den säger sig vilja öka cyklandet, men satsar mycket mindre än grannländerna Norge och Danmark, räknat per invånare. Särskilt allvarligt är att den del av den svenska satsningen på cykel som finns inom den nationella infrastrukturplanen är extremt liten under den första halvan av planperioden (2010-2015). Historien visar att när man kommer till andra hälften av perioden, har ofta resurserna redan använts till något annat – och skevheten än mer tydlig!
Klas Elm, Svensk Cykling
Erik Sandblom, cykelbloggare
